‏ Numbers 22

1Sedan foro Israels barn ut, och lägrade sig i Moabs mark, vid Jordan, in mot Jericho. 2Och då Balak, Zipors son, såg allt det Israel gjort hade de Amoreer; 3Och att de Moabiter mycket fruktade för det folket, som så mycket var; och att de Moabiter grufvade sig för Israels barn; 4Då sade de Moabiter till de äldsta af de Midianiter: Nu varder denne hopen uppgnagandes allt det omkring oss är, såsom en oxe uppfräter gräset på markene. Och var Balak, Zipors son, den tiden de Moabiters Konung. 5Och han sände ut båd till Bileam, Beors son, den en spåman var; han bodde vid älfvena i hans folks barnas lande; att de skulle kalla honom, och lät säga honom: Si, ett folk är draget utur Egypten, det öfvertäcker jordenes ansigte, och det ligger emot mig. 6Så kom nu, och förbanna mig det folket; ty det är mig för mägtigt; om jag kunde slå dem, och fördrifva dem utu landet; förty jag vet, hvem du välsignar, han är välsignad, och den du förbannar, han är förbannad. 7Och de äldste af de Moabiter gingo bort med de äldsta af de Midianiter, och hade spådomslön i deras händer; och gingo in till Bileam, och sade honom Balaks ord. 8Och han sade till dem: Blifver här öfver nattena, så vill jag säga eder igen, hvad Herren mig sägandes varder. Så blefvo de Moabiters Förstar när Bileam. 9Och Gud kom till Bileam, och sade: Ho äro de män, som när dig äro? 10Bileam sade till Gud: Balak, Zipors son, de Moabiters Konung, hafver sändt till mig: 11Si, ett folk är utdraget utur Egypten, och öfvertäcker jordenes ansigte; så kom nu, och förbanna dem; om jag kunde strila med dem, och fördrifva dem. 12Men Gud sade till Bileam: Gack intet med dem, förbanna icke heller folket; ty det är välsignadt. 13Då stod Bileam bittida upp om morgonen, och sade till Balaks Förstar: Går i edart land; förty Herren vill icke tillstädja, att jag går med eder. 14Och de Moabiters Förstar stodo upp, kommo till Balak, och sade: Bileam nekar sig vilja komma med oss. 15Då sände Balak ännu yppare och härligare Förstar än hine voro. 16Då de kommo till Bileam, sade de till honom: Så låter Balak, Zipors son, säga dig: Låt dig icke förtryta att komma till mig; 17Ty jag vill högeliga ära dig, och hvad du säger mig, det vill jag göra: Käre, kom, och förbanna mig detta folket. 18Bileam svarade, och sade till Balaks tjenare: Om Balak gåfve mig sitt hus fullt med silfver och guld, så kunde jag dock icke gå öfver Herrans mins Guds ord, litet eller mycket till att göra. 19Så blifver ock ännu I här i denna natten, att jag må förfara hvad Herren ytterligare med mig talandes varder. 20Då kom Gud om nattena till Bileam, och sade till honom: Äro desse männerne komne till att kalla dig, så statt upp, och far med dem; dock hvad jag säger dig, det skall du göra. 21Då stod Bileam om morgonen upp, och sadlade sina åsninno, och följde de Moabiters Förstar. 22Men Guds vrede förgrymmade sig, att han for dit. Och Herrans Ängel trädde fram i vägen, att han skulle stå honom emot. Men han red på sine åsninno, och två dränger voro med honom. 23Och åsninnan såg Herrans Ängel stå i vägenom, och ett draget svärd i hans hand. Och åsninnan vek af vägenom in på markena; men Bileam slog henne, att hon skulle gå på vägenom. 24Då trädde Herrans Ängel uti ett trångt tä emellan vingårdar, der på båda sidor gårdar voro. 25Och då åsninnan såg Herrans Ängel, trängde hon sig intill gården, och klämde foten af Bileam in mot gården; och han slog henne ännu mer. 26Då gick Herrans Ängel ytterligare in på ett trångt rum, der ingen väg var till att afvika, antingen på högra eller venstra sidona. 27Och då åsninnan såg Herrans Ängel, föll hon på knä under Bileam. Då förgrymmade sig Bileams vrede, och han slog åsninnona med stafven. 28Då öppnade Herren åsninnones mun, och hon sade till Bileam: Hvad hafver jag gjort dig, att du hafver slagit mig nu tre gånger? 29Bileam sade till åsninnan: Förty du gjorde gäck af mig; ack! hade jag nu ett svärd i handene, jag skulle dräpa dig. 30Åsninnan sade till Bileam: Är jag icke din åsninna, der du på ridit hafver i dina dagar intill denna tid? Hafver jag någon tid så plägat göra med dig? Han sade: Nej. 31Då öppnade Herren Bileams ögon, att han såg Herrans Ängel stå i vägenom, och ett draget svärd uti hans hand, och han neg, och bugade sig med sitt ansigte. 32Och Herrans Ängel sade till honom: Hvi hafver du slagit dina åsninno nu tre gånger? Si, jag är utgången, att jag skall stå dig emot; ty denne vägen är mig emot. 33Och åsninnan såg mig, och vek undan för mig i tre gånger: eljest, hvar hon icke undan vikit hade, så hade jag nu slagit dig ihjäl, och åsninnan hade lefvande blifvit. 34Då sade Bileam till Herrans Ängel: Jag hafver syndat; ty jag visste icke, att du stod emot mig i vägenom. Och nu, om det är icke din vilje, vill jag vända om igen. 35Herrans Ängel sade till honom: Far med dessa männerna; men intet annat skall du tala, utan det jag säger dig. Så följde Bileam Balaks Förstar. 36Då Balak hörde, att Bileam kom, for han ut emot honom uti de Moabiters stad, som ligger i gränsone vid Arnon, hvilken är vid den yttersta gränson; 37Och sade till honom: Hafver jag icke sändt efter dig, och låtit kalla dig? Hvi äst du då icke kommen till mig? Menar du jag kunde icke ära dig? 38Bileam svarade honom: Si, jag är kommen till dig; men huru kan jag något annat tala, utan det Gud gifver mig i munnen, det måste jag tala? 39Så for Bileam med Balak, och kommo in i gatustaden. 40Och Balak offrade fä och får, och sände efter Bileam, och efter de Förstar som när honom voro. 41Om morgonen tog Balak Bileam, och hade honom upp på Baals höjder, att han dädan af måtte se intill ändan af folket.